Fru Sara Gidlöf - mamma till Leon !!!

Jag och min lilla familj har äntligen kommit hem efter en
lång resa. 
Resan har varit intensiv, men bokad lång tid i förväg.
Det var en enkelbiljett, för slutmålet skulle ju vara som
att komma till himlen, och vem vill åka därifrån...?

När resans början tog vid, kändes det helt underbart.
Jag och Robert skulle resa tillsammans 1.a klass och
visste väl egentligen inte alls vart vi var på väg, men det
var ett gemesamt och efterlängtat beslut. Så det var bara
att spänna fast sig och följa med...

Hela första etappen på resan var helt underbar. Jag trivdes
som fisken i vattnet. Längre fram på resan kändes mer
att man började närma sig resmålet med snigelfart. Eftersom
vi hade en fripassagerare med oss hela vägen började man
märka av att ju längre resans gång gick, ju mer av fripassageraren
märkte vi av.

Så kom vi närmare och närmare slutmålet dag för dag...
Robert och jag började känna oss redo och pirriga inför valet
av resemål, men det vi visste garanterat var att vi aldrig skulle
ångra oss.

Slutet av resan och vägen till slutstationen var lång...
Vi åkte framåt, för att sedan ta några steg tillbaka, för
att sedan sakta men säkert åka framåt igen. När vi väl
såg slutstationen där långt borta, gick det sista i blixtens
hastighet. Smärtsamt, förvirrat och omtumlande såg vi
resans slut för oss, och vi visste inte riktigt var vi skulle hamna.
Förväntningarna såg lite annorlunda ut på nära håll, och
alla intryck som passerade oss var något man inte hade
en aning om.
Så äntligen var vi framme. Vår kära fripassagerare stack ut
huvudet och visade oss vägen till resans slut.
Då såg vi äntligen det som alla hade pratat om... himlen!

Helt plötsligt var alla jobbiga och smärtsamma minnen
på resan blott bara ett litet svagt minne. Det som man såg
med klara ögon var att vi var framme! Lyckliga, glada och en extra familjemedlem i ryggsäcken!

Så nu är det bara att hoppa på nästa resa, och se vart vi hamnar då,
men det jag vet är att vi är på rätt spår...!


                                 *******


Eftersom den nya resan kräver lite mer fokus på att titta rakt fram på vägen,
så får vi se nästa gång jag har tid att göra en liten avstickare hit in...
... men känner jag mig rätt (och det gör jag), tar det inte allt för lång tid.