Fru Sara Gidlöf - mamma till Leon !!!

Tänk vad konstigt man mäter tidsbegrepp.

Idag är Leon exakt sju veckor.

För sju veckor sedan, plus en dag,  var jag stor och tjock som elefant.
För sju veckor sedan låg jag med värkar.
För sju veckor sedan fick jag en liten son.
För sju veckor sedan blev jag förälder och vi en familj.
För sju veckor sedan hände det bästa i mitt liv. Leon!

Ibland kommer man inte ens ihåg vad man gjorde för sju veckor sedan.
När man är liten är sju veckor kvar på sommarlovet en evighet,
men när mamma säger att det är sju veckor kvar till julafton känns det också som en evighet... långt borta.
Vad för väder hade vi för sju veckor sedan?

Här är ialla fall ett konkret fakta vad som kan hända på sju veckor...



Leon för sju veckor sedan...



...Leon sju veckor senare.

Igår spenderade jag kvällen med sju underbara tjejer.
Det var Tessan, Kim, Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte.
Det var en kväll fylld med prat om relationer, karlar, barn, skvaller och sex.

Kvällen började med en Cosmopolitan nere på en restaurang i city.
Jag skulle möta upp Tessan. Innan det mötte jag upp Kim som
överraskning för Tessan. Det var jätte roligt och uppskattat.   

Eftersom mina kläder från Gucci och D & G var i tvätten och mina skor
från Manolo Blahnik var utånade ihop med min väska från Louis Vuitton, fick
det bli jeans från Pondus, en top från H & M och skor från Din Sko.
Man tager vad man haver...

Sedan när Cosmopolitan var urdrucken och skvallret på hög nivå, skulle
vi iväg för att träffa de andra. Klockan 18 var det bestämt.
Redan efter första minuten efter att vi träffat dem,  kändes det som det
var igår vi sågs. Ingenting var förändrat, de såg likadana ut och lika trevliga
och roliga.

Carrie skulle gifta sig, Miranda hade flyttat utanför stan, Samantha hade flyttat
till kusten och Charlotte hade äntligen fått sitt efterlängtade barn.
Under resten av de 2,25 timmarna vi träffade dem hände en hel del.
Vi delade mycket skratt, lite nostalgi, en del tårar men framför allt många roliga kommentarer.
Får ni möjligheten att träffa dem, gör det!!!

Sedan när vi sagt adjö till de fyra "flickorna - över 25 någonting...", var det
endast jag, Kim och Tessan kvar. Men ingen var riktigt sugen på att avsluta vår
trevliga kväll, så vi tog en taxi upp till mig, där vi öppnade en flaska vin och fortsatte
vårt tjejsnack. Vi fick även storfrämmande av två underbara tjejer till.
Ulle och Mathilda hjälpte till att fögylla kvällen ytterligare.

Sedan när kvällen led mot sitt slut, vinet var slut och vi gäspade ikapp
med varandra, var det dags att tacka för en helt perfekt tjejkväll.

Den avslutades med att jag kröp ner i sängen och somnade ihop med mina två favorit killar...

Tyvärr finns inte leendet ännu (förutom om Agnes är i närheten),
men de guldbruna ögonen kan man ju lätt förälska sig i...

Idag är det regn, 15 grader och inte tillstymmelse till sol...
... med andra ord, en ÄKTA svensk midsommar!

För vår familj blir det ett lugnt och skönt midsommarfirande
i Ljungskile, hos mina föräldrar. Vi ska inviga deras nya altan
som min händige far har gjort. Sedan jobbar Robert natt, så
för mig och Leon blir det övernattning i mitt barndomshem.

Så ser Leons första midsommar ut.

Önskar Er en glad och trevlig midsommar,
och glöm nu inte de sju sorters blommorna under kudden... vem vet... plötsligt händer det!

Så var det slut på EM för Sveriges del.

Kan inte påstå att jag är fanatiskt intresserad av EM, men självklart
är det ändå speciellt när Sverige spelar. Mitt inte så fanatiska intresse
kanske beror på att jag aldrig själv har spelat fotboll.
-Visst, jag har allt bollsinne, men mina bollsporter bestod av innebandy,
badminton och handboll. Men fotboll har aldrig varit något för min del.
Som te x offside.... vet inte hur många som har förklarat för mig vad det är,
med det går liksom inte in i min hjärna riktigt...
-Vadå på fel sida linjen... öhhh...

Men bara för att jag inte fattar offside-regeln, så är jag ändå intresserad när
det är stora mästerskap som VM och EM. Då åker min Sverige-tröja fram. Den
special designade blå-gula tröjan som endast är min. Då sitter vi här i soffan.
Robert iförd gult och blått från topp till tå. Leon i förstort matchställ, och jag med
min Sverigetröja.

Men tyvärr brukar den åka av fortare än väntat. Och det är inte första gången. Men
man ska aldrig ge upp hoppet. Nu åker den in i gaderoben igen, men nästa gång
det är mästerskap, åker den genast fram igen.

Eftersom jag är den närmaste länken till min man,
får jag å hans vägnar meddela att han har slutat blogga.

Det får han stå för, men personligen kommer jag sakna den oerhört mycket.

Hoppas på återseende!

--- Over and out! ---

Idag fick vi hem massa nya möbler och dyl.

Det var inte vilka möbler som helst, utan några alldeles
speciella möbler (iallafall för mig). Det var möbler från mina
tidigare generationer. Möbler som går och kommer gå i arv alltså.

MIN farmor och farfar har flyttat till mindre boende, så de ska göra
sig av med de möbler och prylar som de inte längre vill ha eller kan
ta med sig till deras nya lägenhet. Då har de bestämt att vi släktingar,
dvs deras barn, barnbarn och barnbarns barn gärna får ta de saker
som vi vill ha.

Så jag gick till deras gamla lägenhet, som min pappa och moster har
städat och sorterat, för att se om det var något som vi vill ha. Och det
fanns det. Det var som att komma in på en loppis... så mycket saker
det fanns. Mycket fint och mycket skit.

Det som jag föll för och bestämde mig att ta var möbler och saker som
ger mig minnen från mina farföräldrar. Det blev ett jätte fint vitt träskåp.
som min farfar själv har gjort. Det bara jag älskade så fort jag såg det.



Sedan var en liten rolig sak som min far plockade undan till mig. Det var ett par
mattallrikar m barnmotiv på, som MIN far hadehos sina föräldrar när han var liten,
som han nu gav mig, som jag i min tur ska ge till Leon. Snacka om från generation till generation...



Sedan vidare tog vi en tavla som jag förknippar med farmor och farfar. Även en
matservis som faktiskt var samma serie som en kaffeservis vi fått från Roberts farmor.
Sedan var det lite annat tjafs också som är mindre viktiga att berätta om.

Min far och mor var alltså och hälsade på oss idag, men mest för att hälsa på
Leon. Vi börjar vänja oss vid att vi inte står först på listan av intressanta personer
i vår familj. Mamma (Leons mormor) tog med en present till Leon, som var från
henne och min mormor (Leons gammelmormor). Presenten som säger sitt...



Min mamma ska bli mästerfotograf när hon blir stor... 
Hon tog denna bilden på mig och Leon. Tycker hon är en bit på väg till att bli stor.
(Sedan är det ju lättare att ta en bra bild när man har ett bra motiv)



Så detta kortet är min generation och mina gener som jag för vidare till nästkommande generation.
Från generation till generation...

Bloggen kommer verkligen i skymundan nuförtiden.

Vi har ju en krabat i familjen som tar den mesta uppmärksamheten
nu. Och då menar jag Leon och inte Robert.

Man försöker verkligen räcka till så mycket man kan. Är det inte Leon
som vill och behöver uppmärksamhet, är det hemmet som verkligen
har fått sig en törn. Städning känns avlägset nu. Visst försöker vi plocka
upp saker och städa på ytan. Men på djupet vill jag inte ens tänka på...

Sedan ska det ju handlas mat, som också känns som ett helt projekt.
Det gjorde det iochförsig innan Leons tid.
-Vad ska vi äta idag? Behöver vi handla nåt?
Dagens rätt = noll fantasi...

Försöker även träffa mina vänner, så mycket jag hinner med.
Vänner är viktiga!

Försöker även komma ihåg att krama och pussa min man, men känner
att jag skulle kunna bättra mig på den biten. Man kan aldrig få för mycket
av det goda!

Som sagt (skrivet), kommer bloggen i skymundan, men NÄR jag hinner,
ska jag försöka lägga in ett inlägg, så ni vet att jag lever...!

I natt har jag fått sova!!!!
Robert gjorde sitt sista nattpass, så jag
hade ställt in mig på en sjuhelvets natt...
Laddat för att vara vaken och underhålla Leon
under de sena natt-timmarna.

Men så hände det något...
Leon började med sin vanliga rutin, och började
skrika och vara klarvaken vid åtta tiden när Robert
åkt till jobbet.
- Ja, ja, det var jag ju beredd på.
Men sedan framåt kl 22 somnade han faktiskt in i
en djup sömn, så jag kunde lägga honom ner i
spjälsängen utan att han vaknade.
- Nu gäller det att passa på, tänkte jag.
Så jag passade på att lägga mig brevid och vila, så jag
kunde orka med resten av natten. Pang, sa det, så stensov
både jag och Leon.
Länge! Han vaknade inte förrän vid kl 01. Så då var det
bara att gå upp och ge lilla skrutten nattmat. Det är man ju
alltid sugen på så där vid 01-tiden på natten.
Sedan hände det igen...
Skrutt däckade av och jag kunde lägga honom i sängen
igen, och själv krypa ner och sova lite till.
Så var det dags kl 04. Upp igen och mer mat...
Sedan fick jag vagga honom lite till sömns i drygt en timme.
Men det gjorde inget. Jag var ju utvilad.
Robert skulle komma hem vid 08, och tro på f-n, så somnade
Leon ännu en gång, efter mitt vaggande fram och tillbaka, samtidigt
som jag visslade något som liknade en vaggvisa.
Så klockan sju på morgonen var det färdigsovet för natten.
Vilken lyx.... !

Men peppar, peppar tag i trä... det är EN natt.... vi får väl se hur det går framöver.

Förresten, just nu ligger en utjobbad far tillsammans med sin son och sover.
Sov gott!

Vår kära Leon har valt att hålla sig vaken på nätterna,
och sova på dagarna.
Tack för den skrutt...

Just nu är han inne i en skrikperiod, och vi får ta
hjälp av minifom (droppar för spädbarnskolik).
Förhoppningsvis går det över, för sömnen är just
nu ett minne blott.

Det värsta är inte att man inte får någon sömn, utan
att man  känner sig så hjälplös mot detta lilla knyte som
genom sitt skrik säger att han har ont i magen, och man
inte kan göra någonting mer än bära, trösta och kanske
sjunga en lugn liten vaggvisa. Tyvärr skriker Leon lite mer
när jag sjunger för honom, så jag vet inte om det är magen
eller min sångröst han skriker åt... Så för att skona
honom från det ena, har jag börjat vissla vaggvisorna istället.
Känns som han inte skriker lika högt då.

Men som sagt, hoppas det bara är en fas han går igenom
och vad jag hört av andra föräldrar så kommer det inte vara
sista gången jag säger:
- Hoppas det bara är en fas han går igenom...

Här är ett foto som jag tänker på varje natt när jag visslar vaggvisor i örat på skrutt: