Fru Sara Gidlöf - mamma till Leon !!!

Hej där!

Det var ett tag sedan jag var här inne och rörde till det...
Beror väl på att vi har en liten "skrutt" vid namn Leon hemma nu
som tar den mesta uppmärksamheten från mig just nu.

Jag har förstått att småbarnsföräldrar inte hinner med allt
de har planerat för dagen. Så även när det gäller mig. Tidsplanering
är ett minne blott just nu. Tiden går ut på att mata Leon, byta på
Leon, underhålla Leon. Den tiden som är emellan det, blir
det att man försöker städa och vila. Men även att umgås med
pappa Robert. Sedan har vi haft besök nästan varje dag
sedan Leon kom hem. Nu låter det precis som jag suckar och
stönar åt mitt liv, men då har vi fått allt om bakfoten. Just nu stortrivs
jag med mitt liv. Har två killar som förgyller mitt liv till fullo.

I söndags var det dags för min första morsdag. Den firade vi ute
hos min mor, och resten av familjen ute i Ljungskile. Det var
jättemysigt. Första gången Leon var och hälsade på mormor o
morfar. Det gick jätte bra.
Öhhh... varför skulle det inte???
Man är nog lite mer nojjig nu förtiden.

Idag var vi hos BVC. Dit går vi en gång i veckan för att väga och
mäta Leon, så han följer sin "kurva" korrekt.
Nu vägde han 3595 g och mättes till 53 cm. (När han föddes vägde han 3280 g och var 51 cm)
Han följer sin kurva perfekt, och allt ser helt normalt ut.
Alltid lika skönt när sköterskan säger det!

Nu har Leon kommit in i en liten skrik period, och även om man
kollat blöjan, ammat honom och stoppat i nappen som trillat ut, fortsätter
han låta. Hmmm.... har prövat det mesta, men inget duger... Men oftast
somnar han efter en stund. Men idag är det första natten som Robert
ska jobba efter det att vi kommit hem. Ska bli intressant. Vi får väl se hur
det går, och om jag får några ringar runt ögonen, eller kanske en väl
utsövd natt. Troligtvis det första...

Ja, som ni märker har mina blogginlägg nu tagit en ny vändning...
Innehåll: Leon

Så kommer det nu bli, för jag kan inte slita mig från min lilla "skrutt".

Jag och min lilla familj har äntligen kommit hem efter en
lång resa. 
Resan har varit intensiv, men bokad lång tid i förväg.
Det var en enkelbiljett, för slutmålet skulle ju vara som
att komma till himlen, och vem vill åka därifrån...?

När resans början tog vid, kändes det helt underbart.
Jag och Robert skulle resa tillsammans 1.a klass och
visste väl egentligen inte alls vart vi var på väg, men det
var ett gemesamt och efterlängtat beslut. Så det var bara
att spänna fast sig och följa med...

Hela första etappen på resan var helt underbar. Jag trivdes
som fisken i vattnet. Längre fram på resan kändes mer
att man började närma sig resmålet med snigelfart. Eftersom
vi hade en fripassagerare med oss hela vägen började man
märka av att ju längre resans gång gick, ju mer av fripassageraren
märkte vi av.

Så kom vi närmare och närmare slutmålet dag för dag...
Robert och jag började känna oss redo och pirriga inför valet
av resemål, men det vi visste garanterat var att vi aldrig skulle
ångra oss.

Slutet av resan och vägen till slutstationen var lång...
Vi åkte framåt, för att sedan ta några steg tillbaka, för
att sedan sakta men säkert åka framåt igen. När vi väl
såg slutstationen där långt borta, gick det sista i blixtens
hastighet. Smärtsamt, förvirrat och omtumlande såg vi
resans slut för oss, och vi visste inte riktigt var vi skulle hamna.
Förväntningarna såg lite annorlunda ut på nära håll, och
alla intryck som passerade oss var något man inte hade
en aning om.
Så äntligen var vi framme. Vår kära fripassagerare stack ut
huvudet och visade oss vägen till resans slut.
Då såg vi äntligen det som alla hade pratat om... himlen!

Helt plötsligt var alla jobbiga och smärtsamma minnen
på resan blott bara ett litet svagt minne. Det som man såg
med klara ögon var att vi var framme! Lyckliga, glada och en extra familjemedlem i ryggsäcken!

Så nu är det bara att hoppa på nästa resa, och se vart vi hamnar då,
men det jag vet är att vi är på rätt spår...!


                                 *******


Eftersom den nya resan kräver lite mer fokus på att titta rakt fram på vägen,
så får vi se nästa gång jag har tid att göra en liten avstickare hit in...
... men känner jag mig rätt (och det gör jag), tar det inte allt för lång tid.

Ser ut som vi har kommit in i Astrid Lindgrens värld.

Men så är det inte, utan detta är några vänners helt egna värld...
Var och fikade hos frun i huset, som bjöd på nybakad
rabbarberpaj direkt från ugnen, med glass till. Kaffet var nybryggt
och saften var kall och svalkande.
Kan man ha det bättre...?

Jag, Tessan och William fick den äran att befinna oss här denna
underbara, varma sommardagen i maj.

Tyvärr var det Madelene som tog kortet. Det hade ju varit mycket
bättre och roligare ifall hon var med på bilden, än en stor, sprickfärdig
klumpeduns, som ser ut att spräcka sönder stolen. Men  det
får man ta bort och fokusera på allt annat fint på bilden.

Ja, närmare sagornas värld är svårt att komma.

Tack för fikan Madde :-)

Inatt när jag sov kändes det som jag hade en inneboende
i min lilla etta...
1 rum utan kök (för jag var hungrig...)
Min inneboende var Mayleon.

Vi har det mysigt på dagarna, men nu på senare tid är det
lite jobbigt på kvällarna. Känns som vi går på varandra, och
inte har tillräckligt utrymme för båda två.

Har föreslagit att vi separerar, men ändå aldrig släppa kontakten.

Vi kan bo ihop, tillsammans allihopa, i en trea som står klar!
Där finns det utrymme för alla!

Men Mayleon envisas att trängas i den lilla ettan, och verkar
trivas som fisken i vattnet...

Jag har sagt att innan maj är över, blir det att flytta, varesig
h*n vill eller ej. Det säger andra vi pratat med också. Så därför
tycker jag att det lika bra att flytta idag... alla saker är ju förbereda
inför flytten redan. Det enda Mayleon behöver göra är att ta sig
utanför dörren.

När det händer, kommer h*n tas emot med öppna armar av
nära och kära.

Så vi säger väl så.... eller....

Bara så du vet Mayleon, kontraktet gäller drygt nio månader, och har INTE tre månaders uppsägning!

Jag var inne på en sida där man kunde "göra-om-sig".
Så detta blev resultatet om jag skulle göra en extreme makeover...
... och då menar jag extrem!




              

     

Roligt att förändra sig... för en stund...

... men jag är faktskt helt nöjd med verkligheten... none makeover for me!

Idag har det varit en till början strålande söndag vädermässigt.
Strålande sol och värme på hög nivå.

Det fick mig och Robert upp till Bomsterlandet (där vi inte var ensamma...),
för att köpa blommor jag ville ha på vår lilla loftgång, utanför vår lilla ingång,
till vår lilla lägenhet...

Så söndagen bestod av plantering av blommor och kryddor mm.

Här är resultatet:







- Blommor utanför vår dörr...
- Kryddor som är Gidlöfs/Perssons...
- Kryddor på väggen tillhörande samma som ovanstående...

Harmoni !!!!!!!!!!!!!!

Idag var det meningen att vi skulle städa.
Det är så vi spenderar första maj.... 2008....

Förr i tiden var man ute och demonstrerade
och gjorde sig hörda.

Nu är det inte så noga längre. Klaga och
säga sin vilja gör vi ju året om, och inte speciellt
på första maj (iallafall inte jag).

Självklart finns det folk som fortfarande samlas
på gator och torg, för att lyssna på tal från folk som
inte är nöjda, men generationen idag är ändå annorlunda.
Jag menar att jag också har åsikter och saker som jag
vill klaga på, men det gör jag också, men inte på
första maj.
Nej, då är jag hemma och överväger om jag orkar städa
eller ej.

Tider förändras. Till det bättre eller sämre vet jag inte,
men jag längtar till nästa val, och hoppas på en ny regering,
 det är något som jag är säker på iallafall!