Fru Sara Gidlöf - mamma till Leon !!!

Helgen har varit bra, trevlig och mysig (för att ge en snabb sammanfattning...) även lite
spännande och pirrig....

Fredagskvällen spenderade vi hos våra trevliga grannar Ulle och Märda.
Där var det fullt hus. Jonas, Martina och Agnes var där och hälsade på. Agnes
var där och lekte med Matilda, och Jonas och Martina var där och lekte
med Ulle och Märda. Även lilla William var med, men låg för det mesta och
sov i sin vagn. Sedan kom jag och Robert och var med och lekte. Det var
jättetrevligt.

På lördagen åkte jag och Robert till Trollhättan på dagen. Senare framåt
middagstiden kom Robert med ett förslag att han skulle bjuda mig på
middag på Cheers. Det tackar man ju inte nej till!
Där mötte vi upp Peter, Tompa och Kongsta, som vi satt och tjötade med
en stund. Senare kom också Bengan. Efter det, gick jag hem en sväng,
och blev då inbjuden av en annan granne, Malin, som hade besök av Herr
och Fru Bröjer, samt Ola. Så vi satt och tjötade tills klockan blev sent och
läggdags....när det nu är...?!?

På söndag var vi ute hos mina svärföräldrar, för Rita fyllde år. Hon bjöd på
jätte god lax och med hemmagjord gräddtårta till efterrätt. Smaskens!

För att komma tillbaka till den spännande och pirriga upplevelsen i helgen,
satte den igång, samtidigt som jag faktiskt fick mina första förvärkar.
Konstig känsla. De började på eftermiddagen/kvällen, och jag kände att
det var något annorlunda på gång. Men i bakhuvudet malde hela tiden
tanken på att "det är helt normalt". Allt är nämligen normalt enligt barnmorskan...

På söndagskvällen började jag känna av värken mer och tydligare. Jag var väl lite
sömnkoma, men jag var helt övertygad att jag skulle få åka in på förlossningen...
I huvudet malde tanken "helt normalt, helt normalt...." hela tiden. Känslan var
spännande och pirrig.

Sedan dagen efter hade vi en inbokad tid hos vår barnmorska, som vi berättade
vår händelse för.
- Det är helt normalt. Det kan nu hålla på med förvärkar fram till de riktiga värkarna
sätter igång.
Ok, tänkte jag... nu vet jag iallafall att det är helt normalt. Risken är väl att när det
väl sätter igång, kommer jag säga till Robert att vi ska nog vänta med att åka in,
för allt är ju helt normalt....!

Så nu verkar det som jag får gå omkring min sista vecka på jobbet med förvärkar...!